Cirkus Anna

Nu är det klart! Jag flyttar till http://cirkusanna.se. Gå in där och läs om Melodifestivalen och annat som handlar om det bästa ni vet - mig. Där kan ni även se mina senaste tweets, mata mina fiskar och kommentera alla mina inlägg. Ni kommer älska den!


Mellopussar från er

Favoritcirkus

Såhär: I höstas såg jag fanimig den perfekta kavajen. Den var liksom sydd för Annakrôppen. MEN den kostade pengar som jag inte hade, 699 pengar som jag inte hade. Så idag, av en jävla slump så hittar jag det fina fanskapet på rea. 50% rabatt. Sinnes. Så jag köpte. Och kolla så himla fin den är och kolla vilken jävla modebloggerska jag är! A NATURAL!

 

På lördag börjar Melodifestivalen. Kan ni tro't! Nej, inte jag heller! Hur kunde året gå så fort, hur kunde det bli Mellodax igen? Så jävla sjukt på någe vis. Fast mest jävligt roligt.
Jag kommer rapportera för Poplights räkning från deltävlingarna i Göteborg och Malmö. Det betyder att jag kommer hoppa på turnén vecka tre. Två veckors lång väntan för min del med andra ord. Fast det är okej, då hinner jag komma in i rätta mello-mood.

Annars då?
Jo, jag är i Lund just nu. Pendlar mellan trygghet och panik efter att ha blivit ratad av A-Kassan men hoppas på att det kommer lösning inom snar framtid. Det är mest CSN som gräver största hålet i plånboken just nu vilket såklart bara är mitt fel.

Och en annan sak är väl att jag lider av grova sömnstörningar och att mina sömnisar är i Göteborg.

Nuff said.

 

De här killarna har idag släppt sin debutplatta. De heter Royal Republic och jag har recenserat deras album. Du ska såklart läsa den här för att sedan lämna feedback till mig i kommentarsfältet nedan.

Tack på förhand!

Jag har varit medlem i A-kassan sedan 2001. Vet ni hur många kronor jag fått från dem? Inte en enda. Det känns, milt uttryckt, sådär. För ni förstår, de tycker inte att jag är berättigad ersättning. Har försökt i tre år nu, sedan jag avslutade min lärarutbildning. Så här har A-kassan tyckt:

År 1: Jag hade pluggat för länge. Den överhoppningsbara tiden är fem år. Jag hade behövt att det hade hoppat tillbaka sex år. Det vill säga: Jag uppfyllde inte arbetsvillkoret.

År 2: Fattades några timmar en månad. Uppfyllde fortfarande inte arbetsvillkoret.

År 3: Uppfyller arbetsvillkoret. Dock har jag en anställning på sex timmar i veckan och så länge som inte den upphör eller förändras så är jag inte berättigad ersättning. De anser alltså att jag INTE är arbetslös. Friskt. (OBS! SEX TIMMAR/VECKA!!!!)

Så nu sitter man här. Det är mörka fläckar på tröjan efter tårar och snor. Och alla bah: "Men du har det ju så bra! Du har ju det och det och det och det".
Jag säger: "Ät skit och dö. Säg inte att jag har det bra om ni inte har gått i mina skor ett månvarv".

För några år sedan startade jag en blogg som var hemlig. Eller hemlig. Den ligger ju därute på nätet. Fortfarande. Och det var bara en enda person som läste den. En enda.

Så jag skrev. Blödde. Små korta inlägg.
Besökaren kommenterade aldrig.
Den bara var där.

Så är jag inne på hemliga bloggen igen.

Fortfarande samma besökare där.
Det är mäkligt. En blogg som inte blivit uppdaterad på två år.
Den blir fortfarande läst.
Av en enda liten stjärna på näthimlen.

"Hon har börjat viska igen.
Med slutna ögon och kluven tunga.
Berätta.
Du får inte glömma.
Glöm mig aldrig.
Förgätmigej.

Förlåt mig ej."

2008-02-02

Lyssnar på Spotify.
Dricker varm o'boy.
Ska snart sova.
Ska bara.
Ni vet hur det är.

Såna här nätter undrar jag om jag ska sova alls.
Eller om jag bara ska sitta här och lyssna på Anton Kristiansson.
Nu är det vara väntan, inget kvar att hämta. Kan stå i mitten av Nordstan och ändå vara ensam.
Och Göteborg är vackert men inte mycket mer.

Och om jag hade varit gästredaktör för Musikguiden i P3, vad hade jag spelat då? Hade jag vågat mig på Stay the night och Oh mama? Hade jag förlorat mig helt i 90-talsträsket och valt musik som Brainpool, Blur, Oasis och sånt? Det hade blivit en jävla vecka i alla fall.
Och jag hade viskat historier till er på vämländsk göteborgska.
Sedan hade jag aldrig vågat prata om min vecka igen.

How I love det här klippet! Nour är fucking fab. Med betoning på FUCKING!

Okej, nu ska vi se. Jag måste blogga lite känner jag. Men vet inte om vad. Eller ens hur jag gör längre. Vad skrev jag om när jag bloggade? Kanske om Guldbaggegalan? Kanske om vad jag gjort idag? Kanske om huruvida jag känner mig död eller levande? Kanske ska jag berätta om P3 Guldgalans efterfest där jag delade dansgolv med Robyn, Timbuktu, Deportees, Andreas Grega och annat löst folk? (Helt ärligt, alla vill gå på de där festerna men alltså, man känner ju inte de som är där och det är inga jag vågar småprata med *lort*. Dock träffade jag tre söta twitterflickor som jag dansade och ölade med. Mycket roligt!)

Att berätta om Max känns både lite för privat men samtidigt härligt. Att vara konstigt nykär i snart ett halvår är fantastiskt.

Jag skriver inte längre. Känns jobbigt att min lust att berätta på något vis dött. Det här att låta fingertoppar dansa på tangentbordet och helt plötsligt ligger ett kapitel till boken där...det liksom finns inte längre.

Är inne i en period där jag tynar bort inombords. Vet att mian ögon inte brinner längre. Att det bara är fejkfejkfejk. Det är det värsta jag vet. Att gå omkring och känna sig som en bluff hela tiden. Att låtsas kunna saker jag inte kan. Att låtsas må på ett vis som jag inte mår.

Jag ska skriva en recension i morgon. Jag har aldrig skrivit en recension förut. Så jag fejkar. Fejkfejkfejk.
För hur svårt kan det vara?
Just det.

Jag sitter på tians spårvagn. Jag har slutat jobbet och handlat på vägen hem. Två stora kassar trängs mellan mina knän och mina axlar värker efter en dag i både mejeriet och frysdisken. Det klingar från lördagsfolkets systemkassar.

För en stund vill jag gråta.
Ser mig själv utfrån.
Blek.
Trött.
Ont i kropp och själ.

27 år gammal och hem till en godispåse och datorn.

För det är just det jag känner mig. Gammal. Som inte dansar mig igenom livet på nattklubbar längre. Som inte tillbringar helgen med mina fina vänner och en flaska vin.
Men så inser jag att det kanske inte bara är av ondo som jag jobbat bort mina helger det senaste året. Att det kanske är bättre än att ligga i fosterställning på söndagen och inte våga läsa alla skickade sms. 

Jag viskar i mitt öra att jag är lycklig nu. Och lyckan är inte en flaska vin och fylledans längs Avenyn. Det är något helt annat.

Jag slutar gråta.
Går hem
Duschar.
Köper en godispåse.
Lägger mig i sängen.
Surfar bort kvällen.

Men slutar inte sörja den tid som varit.

Så här: Jag vaknade på tokigt fel sida igår. Var liksom ur form. Snäste åt Max och så. Trots att jag hämtade ut min nya dator och fick dyraste semlan i stan så kände jag mig ändå inte bra. Och sen runt kl 20 igår så liksom sa min kropp ifrån. Illamåendet tog totalt över, huvudvärken från helvetet tog fart och fick yrsel. Trodde det sklle gå över men icke. Fick alltså sjukanmäla mig idag vilket jag absolut inte har råd med. Tänker att jag får ta på mig extrapass om det skulle vara så. När ska jag få ett riktigt jobb egentligen?

För övrigt fick jag mitt livs första recensions-ex i lådan idag. Det kändes inte alls dumt. Sen blev jag så yr att jag var tvungen att sätta mig ner. Men ändå. Lite nervös inför P3 Guld också. Är ensam reporter vilket gör att jag måste sålla rätt mycket. Drömmen: byta ett par ord med Lars Winnerbäck.

Jag är ackrediterad till P3 Guld nästa tisdag! Kommer bli så jäkla skoj va. Ni kommer såklart få läsa om mina äventyr på www.poplight.se. Det blir gala, mingel, och efterfest. Det är jag värd tycker jag.

Jag frossar i 00-listorna idag. Ser hur folk lagt ner tid och själ att hitta si och så många låtar som betydde något för dem, som var bäst och yadayadayada. Själv läser jag, minns och får åldersångest. Fan, mitt 00-tal alltså. Det skulle ju vara mitt 00-tal, då jag skulle "leva livet" och vara ung och leka och ha roligt och bli vuxen och skaffa ett jobb för att kunna berätta för barnen om hur det var när mamma var ung på 00-talet.

Men det var inte så jävla roligt. Det var det inte. Det var skitjobbigt och en kamp mot överlevnad varenda dag. Att hålla huvudet ovanför vattenytan för att försöka få luft, för att inte drunkna i alla förväntningar och press som jag lagt på mina axlar. Att gömma sig undet täcket och skära livet ur sig för att jag inte orkade. Det var inte så att jag ville dö, jag ville bara inte leva, bara sova bort det som skulle vara mitt liv. Men visst,  jag försökte ha kul. Jag gick ut, dansade, hade vedervärdiga 00-kläder på mig och bodde på Arena i Karlstad hela 2002-2004 för att sedan lämna allt bakom mig och leva i en skötsam relation i över tre år. Och den där lärarutbildningen som jag av någon aledning trodde jag skulle tycka om och ha . Sicket slöseri med pengar och tid. Men nu har jag en lärarutbildning och ja, det var väl kul att jag fick läsa på universitetet och träffa Xlinda, Cheeri, Malin, Rakel, Jenny, Nathalie, Linnéa och alla andra som jag lekte med en kurs eller två.

Men jag ska såklart inte måla 00-talet i svart när jag ju faktiskt hade ganska kul på vägen.Vinkvällarna med Xlinda. Klackarna som smattrade på Stora Torget. Låtar som Wonderchild, Uppsnärjd i det blå, Magiskt men tragiskt, Socker, Sundance kid, Yeah, In da club, Whenever Wherever, X-static Process, Det är så jag säger det. Sagan om ringen på julen. Caffe Latte på Melkers. Kaffemuggarna i Selma och Gläntan. Göteborgssommaren. Barzin. Melodifestivalen 2009. Och så min kärlek som ju fanns i Lund hela tiden.

En person sa en gång till mig att när man träffar den där människan som man ska leva med så vet man. Jag trodde henne inte. Men nu gör jag det. Ett ganska bra sätt att avsluta 00-talet på.