Cirkus Anna

Men gud, SÅG ni Kvällsöppet igår?! Jag ville DÖ! Ja, jag ville DÖ! Alltså, såhär: Det handlade om köphysteri och shopping och konsumtion och yadayadayada. Och Ekdahl med redaktion ville såklart belysa varendaste liten partikel av området så debatten blev spretig och frågorna så korkade att jag skämdes. MEN det var inte det värsta. Utan förutom detta skitämne så ska Marcus Birro sitta där och vara snusförnuftig och jävlig.

Efter att debatten handlat om Ullared och visat Rose-Maries tvåmeterskvitto och Boris hade försökt prata fint om sitt GeKås så kommer Marcus jävla Birro och häver ur sig en spya om att folk som handlar på GeKås är "plågsamt efterblivna" och "lobotomerade". Sedan gav han sig på den svenska folkligheten och verkade liksom skämmas över svenskars grillkorvar och vanor. JA! Detta sitter alltså Marcus Birro och säger, Marcus Birro som ska vara med i Let's Dance och som deltagit i Allsång på Skansen.  Att Marcus Birro, "horan för mörkret", Sveriges absolut största attenttion-whore får sitta där i TV4 och kasta alla sina sten i glashus är för mig en större gåta än Elefantmannen. Fy fan. Stackars hans barn. Stackars hans fru. De måste ha ett helvete.

Och här sitter jag i Lund och glöggar. Det är sån jävla storm därute att jag känner mig som ett av barnen på Frostmofjället. Alltså, jag bad Max ta bild på mig eftersom jag ville visa er när jag sitter här och dricker saftglögg ur fina koppen. Men idag var "ingen bra kortdag för min Anna" sa Max.  nähä. Så det blir fotofritt.

Annars så har min Twitterhybris nått en ny nivå. Igår var jag SKANDINAVIENS näst mest besökta twittrare. Det ni! Alltså, ingen Virtanen, ingen Schulman, ingen Annika Lantz eller ens Max utan JAG! Den mest besökta är en Malmöit. Men skit i det nu, TVÅA liksom. Jepp, Twitter är tydligen min grej.
(idag twittrade jag om Amelia-tidningen och fock svar från deras redaktör. Bara en sån sak)

Nu ska Max laga mat till mig. För jag är trött och mitt hår är trolligt och så är jag lite som en skrutt överallt.

Livet brakar på i 120. Plötsligt är det november och alla bah: jul & nyår. Jag fattar ingenting. Var det inte nyss midsommar? Var jag inte nyss i Värmland? Ska jag behöva åka rälsbuss igen? Nej, vet ni vad! Jag vägrar. Firar julen hemma i Göteborg, utan släkt och familj och julklappar och Kalle Anka. Jag ska nämligen jobba. Jepp. ICA stänger inte och yours truly får vackert sitta i kassan. Men äsch, orka med ändå. Jag ska fira nyår med min Max och det känns rätt fint ändå (fast ibland, när jag tänker på det så blir jag lite våt under ögonlocket).

Borde skriva en text. Borde men har ingen direkt inspiration. Har ingen början, inget slut. No nothing. Kanske gör jag det i Lund istället. Där ska jag äntligen få se mina älskade Deportees! Nej, jag har egentligen inte råd men om jag får se dem så kan jag leva på noll och ingenting. Kan dö lycklig etc.

Och på jobbet är det kaos med extra allt. Jag känner mig nästan lite tom inombords när jag går hem därifrån. Det berömda ekorrhjulet. Måste hitta annat jobb. Måste. Men jag måste även betala räkningar. Det är ett sabla helvete det där. Egentligen är det stört. Som liten fick man alltid frågan vad man skulle bli nör man blev stor och jag svarade sångerska, prinsessa, skådis och journalist. Men alltså, jag jobbar i fucking jävla kassan på ICA. Vad hände med mina drömmar?

Well, december knackar på dörren. Ingenting därute är särsklit levande. Så det är väl inte mer än naturligt att jag inte heller är det. Kämpa, Anna! You'll get there!

May the force be with you!

Nu ska jag gå och kolla på nån sabla Ultimate Fighting Gala. Max gillar sånt. Inte jag. Men jag gillar Max. Hej hej.

Om jag hade bloggat lika ofta som jag twittrar hade ni inte stått ut med mig. Men eftersom ni älskar mig så jävla mycket så tänker jag publicera mina senaste tweets här. Senaste tweeten först.



Att komma hem ska vara som en schlager.

I februari ska jag ha paljett i hår, hud och själ. Men det är en klen tröst när dagen aldrig blir dag.

Hittade en kavaj igår som var liksom gjord för mig. Det enda de missat är att jag absolut inte kan köpa den. Jag vill ångestskrika i kudden.

Kämpar mot november, denna månad av ständigt mörker och motarbeten.

Jag och Max grälar om Twitter. Vi måste nog lägga in oss på rehab.

Men hallå, Rezas engelska var ju värre än Ingvar Kamprads för bövelen. http://bit.ly/3yQLZH

Åh, Ulf Ekberg känns VERKLIGEN som ett genomtänkt val. De kunde lika gärna ha ringt min sexåriga kusin.

"man vill ju inte ens höra något av Takida i originalversion" - Max om Eddies låtval.

När man har världens bästa kille så är det väl alldeles självklart att man får den här fina maten på bordet.

Nämnde jag att detta stod på bordet när jag kom hem efter jobbet? Alla i kör: HAN ÄR EN KEEPER!

 

Jag har varit på Pink i Stockholm och hujedamig vilken resa!




Mmm. Det var riktigt bra. Jag lyckades bli "kvarglömd" på Östermalmstorg, Linda ville göra om tunnelbanesystemet, jag såg en dvärg och ville önska mig något, Emma & jag letade efter Schulmans bokaffär, vi drack latte och letade efter ett nattöppet dinken. Men framförallt såg vi Pink. Hon är allt bra, den där fröken rosa.

...han fixar min bästa barnbok och säger att den ska stå i vår bokhylla för evigt. Och för första gången i livet känns det som att jag kan tro det där med lyckliga slut.

När skruttet läst sitt brev med mycken möda
(hon hade särskilt svårt med knyttets namn)
blev buskens vita rosor plötsligt röda
och skruttet flög helt glatt i knyttets famn
och viskade: glöm bort hur hemskt det var
och minns att allt det roliga är kvar!
Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se
och att samla vackra snäckor är en underbar idé!
De reste redan samma natt i filifjonkans båt
och alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt
nu gungar glädjelampor över havet var man ser,
nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!

 

Ur finaste barnboken "Vem kan trösta knyttet?" av Tove Jansson

TJOHOOOO SUCKERS! I dag har jag varit på IKEA med mannen & Julia. Max bar kassar, jag och syrran la saker i kassarna. Bra så. Annars har jag mest varit en stressad fasad av mig själv. Försvinner djupt in i en borderline-Anna som är svår att kontrollera, svår att nå fram till. Svår helt enkelt. Jag vet att det beror på mitt jobb, att jag balanserar mellan att leva på gränsen till fattigdom eller att leva ett begränsat liv (det vill säga alltid sitta hemma och vänta vid telefonen IFALL att de ringer). Och vet ni? Även om jag jobbar varje dag så är det isf pass som är 18-21. Försök livnära er på det om ni kan. Jo just det, nämnde jag att jag snart är inne på min åttonde jobbhelg? Jag tror vi alla kan konstatera att det är jävligt synd om mig och att jag hatar mitt jävla jobb och att kunden alltid har fel.

Men en bra sak är att under tiden jag slösar bort mitt liv på ICA så kan jag göra lite roligt vid sidan av. Jag kan nämligen nu stolt berätta för er att jag är nybliven redaktör för Gylleneskor! Hurra för mig! Mitt område är Svensk musik och redaktörskapet delar jag med klocka snäckan Eva. Jag var på Lasses turnépremiär i helgen och knåpade ihop följande text som jag tycker att ni alla ska läsa. Jag tycker också att ni ska passa på att ändea bokmärket till er favoritsajt. Vi har nämligen flyttat så ni hittar er schlagercirkus på denna adress: http://gylleneskor.zitiz.se

Annars så twittrar jag mest. 140 tecken är allt jag kan med just nu.

Andra roliga saker: på måndag åker jag till Stockholm med mina Toriatöser. Det kommer bli a blast, I'll tell ya!

Om ni saknar mig för mycket så hittar ni mig alltid på http://twitter.com/cirkusanna
Max finns på  http://twitter.com/max_tweets


PSSSST! Gissa vem som sa att Darin skulle bli joker i mello den 16/10? Jo, det var jag.

Hösten är Lars Winnerbäck och Kent. Det är att vada genom gula löv och att vira halsduken ett extra varv kring halsen. Det är att dricka te med smak av tårar och ett evigt stirrande på värmeljusens sken. Det är att matcha tjocka jackan med korta kjolen och höga klackarna. Det är att ta en extra shot för att hitta lyckan i ruset. Det är att irra omkring i nätter som aldrig blir dagar och att ständigt brottas med frågan: Vad ska jag bli när jag blir stor?

Men hallå bloggläsare! Hur har ni det? Jag har det ganska okej. Har försökt reparera men det är svårt. Jag hoppas ändå att det ska lösa sig.

Försöker på något vis luska ut en livsplan, ett mål att jobba mot. När man hittat kärleken kan man lättare fokusera på andra saker, till exempel karriär. Jag har en del på gång som jag hoppas att jag snart kan berätta för er om. Anledningen till att bloggen ligger lite nere nu är dels för att jag har en pojkvän som tydligen kräver lite tid, dels att jag har 420 followers på Twitter som vill bli underhållna och dels ett jobb att sköta. Önskar verkligen att blogginspirationen kunde komma tillbaka men just nu känns 140 tecken som ett perfekt utrymme för cirkusen.

Jag blir så trött på mig. Trött på att springa från katastrof till katadtrof. Trött på att såra de som står mig närmast. Jag börjar inse att alkohol är en olycklig kärlek. Någon som jag tror tröstar, älskar och finns. Men i själva verket är det bara tvärtom. Det sårar och förstör. Och jo, allt är mitt fel. Allt var jag. Det var jag jag jag. Jag som reagerade dumt. Jag som inte borde ha tryckt grön lur. Bara jag. Men nu är det gjort. Jag vet inte hur det gick till. Men mina ord gav någon sår i själen.

Att vakna upp och undra vad det var som hände, det är något som jag inte vill vara med om igen. Det har hänt lite för många gånger det senaste året. Att vakna med fluffy eyes och veta att man gjort något jävligt dumt...inte bra.

Please save me from myself.

Med handen gömd i hans gick vi in på H&M. Jag ville se på kläder, han ville följa med. En meter in i affären hör jag en ljus stämma ropa: "MAAAAAAAAAX! GUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUD VA LÄNGE SEN!" En kram senare har vi blivit presenterade för varandra. Jag, flickvännen, hon en klasskamrat från förr. Det som händer sedan är lika märkligt som underhållande. "Jag var så himla kär i Max när vi gick i skolan!" säger tjejen trettio sekunder efter att hon fått veta mitt namn. Hennes ögon glittrar medan hon berättar om hur Max gett henne en Läkerolask när de gick i lågstadiet, Denna Läkerolask har hon sparat och skrivit datum på. Det finns till och med tabletter kvar, berättar hon. Jag skrattar nervöst, tittar på Max som skruvar på sig generat. Men tror ni hon förstår det märkliga i situationen? Nej, hon fortsätter att berätta om en lapp som hon skickat till Max och jag vet till slut inte vad jag ska säga. Försöker låtsas vara intresserad av kläder, sympatiskrattar och känner att världen blivit helt jävla galen. Jag menar, har man inte sett någon på femton år så kanske man ska fråga saker som jobb, utbildning, vart man bort etc. Att inleda samtalet med att berätta om sin obesvarade högstadiekärlek är faktiskt jättekonstigt.

Vi lyckas fly. Trodde vi. Innan vi lämnar affären hör vi en välbekant stämma ropa: "MAAAAAX! LÄKEROLMANNEN!"

Det känns som en del av mig faller i koma när Max lämnar mig. Det kommer bli en jobbig höst. Jobbig men bra.